Gott nytt år 

Här har man för vana att fira på ”rätt” dag, istället som vi gör firar julafton och nyårsafton. Idag firades alltså det nya året in. Biskopen och ett gäng av hans medarbetare kom hit till Bulongwa för att fira med barnhemmet och de runtomkring. Jag uppmärksammade framför allt hans förmåga att lyfta fram barnen, vilket jag uppskattar mycket. Han tilltalade barnen på gudstjänsten, på den efterföljande lunchen frågade han efter var och ens namn och gick runt och skålade (i läsk) med alla cirka tjugo barn. Annars upplever jag det som att barn inte har ett så stort värde i sig själva här, kanske framför allt barnhemsbarnen som nog inte får så mycket uppmärksamhet och närhet som barn hemma i Sverige förväntas få. Så att en biskop som står väldigt högt upp i hierarkin lyfter fram barnen på det sättet och därigenom agerar en i mina ögon god förebild tycker jag lovar gott för framtiden. Så jag önskar er alla ett gott år med utveckling i rätt riktning! 

Immigrant

Jag har haft mycket med immigrationspoliser att göra senaste tiden. De kom hit till Bulongwa och frågade efter oss och kallade oss till immigation office i Njombe. Vi var där hela torsdag förmiddag och försökte få ordning på alla tillstånd och grejer. Det råkade vara sista dagen som mitt turistvisa gällde, och när immigrationschefen frågar om jag hinner ut ur landet innan dagen är slut så blev jag lite nervös. Men jag fick till slut förlängt visa en vecka. Och på eftermiddagen fick äntligen mitt uppehållstillstånd betalas vilket var kravet för att jag ska få vara kvar efter att turistvisat går ut. På kvällen fick jag besök på hotellet av fler immigrationspoliser, men då var det en av dem som kände igen mig från förmiddagen, så det blev ett kort möte. Och dagen efter var det ytterligare en som sökte upp mig, nu tre och en halv timme söder om Njombe. Men nu ska praktiskt taget allt vara klart för mig. Jag har arbetstillstånd och mitt uppehållstillstånd är betalt om än inte utfärdat än. Så äntligen kan jag jobba obehindrat med det som var tänkt. Hittills har jag varit tvungen att hålla mig borta från sjukhuset och annat jobb då jag inte haft alla papper klara. Alla ansökningar skickades från Sverige i början av juli, så det har tagit lång tid att få allt klart. Det har varit en hel del krångel, osäkerhet och funderingar, så det är en stor lättnad att det nu är klart! 

Allt det här har även fått mig att fundera på situationen som många flyktingar är i. Det värsta som rimligen kunde ha hänt mig var att jag tvingats åka hem till Sverige. Visserligen är min lägenhet uthyrd så lite besvärligt skulle det vara, men det är också allt. Men hur är det för alla de som flytt från krig, förföljelse, hot eller svält. Som inte vet vart de är påväg, när de kommer fram inte vet om de får stanna. Om de skickas tillbaka inte har något hem eller jobb, med överhängande hot om att avrättas för att de tänker ”fel” eller har ”fel” föräldrar. Trots att jag fått lite mer förståelse för hur det kan vara att vara främling i ett land och inte veta hur byråkratins kvarnar maler kan jag inte ens föreställa mig hur jobbig situation många flyktingar har. 

Som en person jag känner som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Med osäkerheten från dag till dag om han ska få stanna eller inte, alla byråkratiska processer, om hur han ska försörja sig och bo, vad polisen ska göra då de kallar in honom. Blir han satt på ett plan till Afghanistan där han inte har något annat än hotet han flydde ifrån. Detsamma som gjorde att han var tvungen att lämna allt det som var hemma och välbekant för att till slut kom till Sverige för två år sedan? Ett helt nytt land där nästan allt är annorlunda. Familjen har flytt till andra länder, men trots det ska Sverige skicka honom tillbaka till Afghanistan. Den situationen kan jag inte sätta mig in i trots närheten till hans berättelse och nu även mina egna småskaliga erfarenheter. 

Solpaneler 

Jag har fått möjlighet att lära mig hur solpaneler fungerar. Lite grundläggande elkunskap och några timmars googlande kommer man långt på! 

För några dagar sedan testade jag en solpanel som hade bränt en diod men lagats. Har lagt upp den på taket på mitt rum genom att klättra upp på en bit mur runt vår innergård. Det visar sig att den fungerar som den ska och batteriet laddas. 

Idag har vi varit till en vårdcentral för att montera solpanel och dra kablar och fixa lamphållare samt lampknappar. Takplåtarna var säkert 50 grader varma, och lite halkiga, men det gick bra ändå. Med sju arbetande och en massa åskådare hann vi slutföra installationen av allt på ungefär 5 timmar. Jag tycker att det är väldigt trevligt att få uträtta lite arbete där man tydligt ser vad man har gjort. När vi kom dit fanns ingen el, när vi åkte var det komplett belysning i tio rum plus innergården. Ett bra dagsverke! 

Här står Herode framför kontrollbox och batteri som monterats på den nyligen färdigställa vårdcentralen. 

Jag har även lyckats dra ett nytt eluttag och lite enkelt monterat en 3G-router så nu har vi tillgång till internet i vårat lilla kollektiv! Tidigare har vi måstat gå ut till vägen, vilket inte är så praktiskt alla gånger. Där har varit både kallt och dammigt emellanåt, men nu kan vi googla recept i köket och prata med sverigevänner utan att det ska regna på oss. 

Senaste månaden 

Först måste jag be om ursäkt för den långa tiden utan någon uppdatering här. Så nu ska jag försöka sammanfatta vad som har hänt sen senaste inlägget. 

Vi fortsatte ha swahililektioner till den sjunde oktober. Det kändes trögt att få in något mer efter de första två veckorna som kändes så bra. Men antagligen lärde jag mig saker även om det ibland inte kändes så. 

Därefter åkte jag och Susanne iväg i en och en halv vecka. Först tog vi bussen till Njombe, för att där byta till buss mot Iringa. En av fördelarna med att åka buss här är att vid de flesta stopp och pauser så kommer folk fram till bussen och säljer dryck, keks och ibland även mat. En maträtt som jag har kommit att uppskatta är chips mayai. Alltså pommes i ägg, som en omelett, som serveras med tomat/chilisås och salt och som äts med tandpetare. Helt okej snabbmat tycker jag. Här på bilden syns en variant serverad i papperspåse, lite kladdigt och svårätet, men vad gör väl det? 

Väl framme i Iringa så var vi turister i två dagar. Vi bodde på Neema Crafts som är ett ställe som har som målsättning att ge arbete till de som annars skulle ha svårt att få jobb, till exempel döva och personer med rörelsenedsättningar. De har väveri, sömnad, papperstillverkning, snickeri, tygtryckeri, cafe och ett gästhus mm. Där bodde vi alltså, handlade lite i deras butik och åt väldigt god mat i deras café/restaurang. 

Vi gjorde även lite utflykter, bland annat till ett ställe med gamla naturliga stenpelare vilket var en häftig syn. 

Därefter fortsatte vi mot huvudstaden Dodoma där vi besökte Ulf Ekängen, en missionär som bott i landet sedan slutet av 80-talet. Det var väldigt intressant att höra lite om hur han jobbar och har varit med om. En av hans uppgifter är att skapa kontakt med masaier i området, och med anledning av det tog han med oss ut till ett område med ett antal masaibosättningar där han verkat i många år. Där fick vi se lite närmare hur de bor och lever, och fick även övernatta i en hydda. Hyddorna är byggda av grenar, gräs och kodynga, sängen var lite som en tältsäng helt av grenar och bäddmadrassen var ett par kohudar. I hyddan bodde även getterna om natten så det var många nya intryck på en gång vilket gjorde det lite svårt att sova. Jag är ändå väldigt glad över att ha fått möjligheten att se närmare hur de lever. Det finns många tankar kring likheter och skillnader, men det tar jag inte nu. Här kommer istället tre bilder, en på Ulf framför altaret i kyrkan som byggts sen han började jobba bland masaierna, en bild på när vi går runt och hälsar i en av bosättningarna och sist en bild på solnedgång över steppen. 

Hemma borta

Fredag till lördag var vi på besök hos Hannes och Nora i deras hem. De bor några kilometer härifrån i ett hus de byggde åt sig för något år sedan. Väldigt fint och hemtrevligt. De lever vad som närmast kan liknas vid kollektivt med en annan familj som bor i huset precis bredvid och med gemensamt kök. Vi var 15 personer som åt middag och delade gemenskap på de små pallarna i det lilla köket med matlagning på öppen eld. Dessutom var det varmt inne även på natten, kanske delvis pga varmare utetemperatur nattetid men även tack vare tätare fönster och en stor vedspis som det eldades i mest hela tiden. Hemma är det ca 10 grader i rummet på nätterna, så där får man sova i underställ, tjocksockar och mössa. 

Sagda vedspis använde vi för att göra en kladdkaka till efterrätt på fredagskvällen. Det var gott och kändes som en tillfredsställelse att få äta något så starkt förknippat med hemma även här. Jag hade av en händelse tidigare på dagen googlat hur man ska kunna baka trots att vi inte har någon ugn. Det bjöds på lördagen även på en bit mjuk pepparkaka som även den påminde mig mycket om hemma och förflutna jular. Så en viss Sverigelängtan känner jag nog. Men samtidigt var det härligt att komma tillbaka från övernattningen och känna sig hemma här! Mitt rum, våran innergård, vårat kök och vår mat, det är ändå ett hem vi har här trots att det skiljer sig på många sätt från det hem jag har i Sverige. 

Idag besökte vi en andra kyrka för att se hur den var. Det fick mig att tänka på att jag har med mig ett till hem och en annan typ av gemenskap. För trots att jag ännu inte förstår vad som sägs så känns det ändå lite hemma att besöka en gudstjänst och känna gemenskapen i det. Och trots att vi har svårt att förstå varandra så har vi tron gemensamt. 

Karibu – välkommen

Swahili är ett förhållandevis enkelt språk sägs det. Vi har haft lektioner 4 timmar om dagen och sedan gjort läxa och kanske pluggat glosor. Det är roligt att från dag till dag uppleva så tydlig skillnad i hur mycket jag kan! Men än så länge är det främst förståelse som fastnat, jag måste ut och prata med folk och riskera att göra fel för att jag ska lära mig på riktigt. Det gäller att prata med människor och visa min okunskap för att jag ska kunna få hjälp att utvecklas. Det är ett skrämmande steg att ta, men  det är en utmaning som måste tas itu med. 

Igår fick vi till slut träffa och bli välkomnade av Hannes och Nora och deras tre barn. Hannes och Nora är missionärer här i Makete/Bulongwa och de kommer att vara våra handledare på plats. Det är även de som har byggt ut och renoverat vårat boende. Så igår när de kom hit gjorde vi en del små justeringar och reparationer, bland annat satte vi upp krokar i badrum och kök för att kunna hänga upp handdukar. 

Första dagarna 

Nu har jag varit i Tanzania i några dagar och börjar så smått bo in mig. Tyvärr har bagaget fortfarande inte kommit, så det är lite snålt med kläder och saker. Men det mesta man behöver finns här, så vi klarar oss rätt bra ändå! 

Vi bor i en ny byggnad precis bredvid barnhemmet och ett par hundra meter från sjukhuset. På bilden här ser man närmast vårat nybyggda vita hus som sitter ihop med de två byggnader som fanns här sen tidigare. Det nya består av två enrumslägenheter (se mitt rum på andra bilden) och en matsal. I de två äldre byggnaderna finns lägenheter, ett litet kök, toa/dusch och tvättstuga. Bortanför vårat hus ser man taket på barnhemmet, och högst upp på kullen är ”institutet” vilket är en slags högskola där det utbildas bland annat sjuksköterskor. På andra sidan institutet är sjukhuset och kyrkan. 

I morse var vi till kyrkan. Där var mindre människor än vad jag väntat mig. Men de säger att huvuddelen av de som går i den kyrkan är studenter, och terminen har inte börjat för alla än, så det kommer nog att fyllas på mer framöver. Hela gudstjänsten var på swahili, så jag kunde inte hänga med riktigt. Men med sångtexter så går det ändå att hänga med i sångerna även om jag inte förstår vad jag sjunger. Hoppas förstå mer om några veckor! 

Igår var vi på den större marknaden som ligger 40 minuters promenad bort. Där fanns grönsaker, bönor, frukt, kött och kläder med mera att köpa. Fotade inget men tänkte göra det nästa gång för att visa på våran huvudsakliga ”mataffär”. Utöver den finns även en liten marknad ett par hundra meter från oss, där borde det gå att få tag på lite frukt och grönsaker.